En dag på jobbet

brev


Tänk er en trött Matilda som har gått upp 4:30 åkt vagn ut till Mölndals kommun och gått på en stig i skogen, hon är rätt borta och lost. Hittar posten tillslut. Försenad och förvirrad kommer jag inrusande och Lasse och Jörgen (dom obligatoriska medelålders män som finns på varje postkontor) vänder sig om i alla hast och drar något kvinnoneddragande skämt, antar jag. Jag springer in i en skrubb i tron om att det är ett omklädningsrum (inte ens förvånad över att jag inte letade efter skåp) och börjar byta om i en dusch. När jag kommer ut får jag en smått överlägsen kommentar om att omklädningsrummet visst har lampa och stolar och skåp, (skåp Matilda) av Agneta eller Gunvor eller vafan dom heter.

Småsvettig, illaluktande med fett hår börjar jag sortera högarna med post efter dom två sista siffrorna som vanligt, detta får jag förklarat för mig av tre olika män. (jag fattar inte, litar dom inte på min kompetens som brevbärare?) Anyway, jag står bredvid en sjuk man som luktar illa, det gick seriöst inte att andas och till råga på allt är han så snorig så att det gurglar så där jävla äckligt i nästan när han andas. Det luktar ålderdom i hela rummet. Outhärdligt! När vi är klara visar Anders, en ungefär fyrtioåttaårig man med en guldring i örat mig distriktet där jag ska gå. Och mamma, det var inte lite. Jag gav upp tanken om att hinna hem till fyra och började leta efter Bozang, Jörgensson och Larsson. Ojämna och jämna siffror skulle vara sorterade sa Anders, problemet var att dom i praktiken inte var det. Så där stod jag som ett fån med fett hår med illaluktande skor och letade Botehus, Johnsson och Zadiac. Det hela slutade med att det stod tre män runt mig och hjälpte mig att sortera räkningar från Comhem och Telia, jag missade att sortera klumpen också (avisera stora paket till närmsta matvarubutik).

Vid frukosten sitter alla och tjötar, ni vet som man gör när man går på högstadiet och ens humor går ut ungefär på att förlöjliga varandra. Det är så trevligt varje gång. Vi från Akademic sitter mest och läser GP.

Anyway, det är nu jag får reda på att jag ska köra el-moppe runt mitt distrikt! Halleluja mamma. (alltså, det var så långt, tänk om jag hade cyklat med mina starka benmuskler, haha in your face!)
Jag packar min moppe och kör iväg med en snubbe på en annan el-moppe. Tänk er en förtappad öbo som tillslut har hittat tillbaka till sina rötter, vilken körglädje. En gul lastmoppe, på gamla Göteborgsvägen i max 40 km/h.
Halvvägs kommer jag på att jag glömt nyklarna till vissa portar, vilket kan uppfattas som ett misslyckande, vilket det också VAR en solig dag som denna. Jag tvingar snubben att stanna och vänta på mig medan jag vänder och skumpar förnöjt och skamset tillbaka. Springer in och hämtar alla nycklar jag ser och noterar då inte att jag även glömt koderna som man behövde till vissa portar. Det kommer jag på när jag är där och snubben åkt till sitt distrikt någon gång runt halv elva.
Jag tvingas ringa Anders och fråga om koderna och han tvingas ringa någon annan för att få tag på dom. Vilken lycka att dom valde just mig till brevbärare.

Jag har nyklar, jag har koder, jag har en el-moppe, jag har 100 kg post, jag har tålamod, jag är ung och jag vill hellre göra något annat. Men jag springer.
Jag springer mellan tjeckiska byggarbetare och förvånade pensionärer, jag sicksackar mellan pudlar och vilsna citymailbrevbärare, upp och ner upp och jävla ner. Jag svettas för det är soligt ute och minst trettiotvå grader i varje trappuppgång. Så fort jag får ett hus, får jag bara tre eller något innan helvetes-fem-våningar-dvs-sex-trappor-upp husen kommer.
Jag åker mellan gräs, Volvo v70:s och barnvagnar. Det är soligt ute.
Jag letar lite efter några hus som ligger gömda bakom huvudgatan, tänk er en förtappad öbo, förvirrad dessutom, sicksack, upp och ner. Jag letar efter hus inte mitt förstånd du vet.
När jag är klar, jag är klar! När man är där ute på fältet tror man att buntar med brev kommer att finnas föralltid men det kommer en tid då allt tar slut och det är en sån fröjd att man garvar i farten och låter hjälpen stjälpa G-kraften på den gamla Göteborgsvägen tillbaka. Jag kommer sist. Lasse och Conny hälsar men inget mer.

Jag äter min lunch, inget mer, diskar, råkar klicka min chef och springer spårlöst och planlöst runt och letar efter någon chefaktig man som vill skriva på min tidsrapport. Jag hittar en, lämnar stället fortast möjligt. Vandrar genom skogen, i evighet typ, hittar inte tillbaka till hållplatsen för jag hittar bara i mörkret.

Detta ledde till att jag bara har en fråga idag,

1. Är jag en katastrof?

Kommentarer
Postat av: Anna

Bw, är det bara ni som inte hade avslutningsfest i lördags? Daniel hade det....

2006-10-13 @ 01:42:50
Postat av: Britta

Avslutningsfest? vi ska ha det denna lördagen, söndags var hela liseberg. Eller va?


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback