ge mig något att ta i?

Har länge längtat efter att någon ska slå ner mig, käfta det mest homofobiskt löjliga i örat, eller att spottloskan ska rinna längs axeln. Just för att jag ska kunna bli så upprörd och aggressiv så att jag kan få tummen ur och engagera mig  mer i gayrörelsen, som faktiskt har kommit beundransvärt långt sedan jag läste marie cuire och smygtittade på fucking åmål. Och tack vare människor som har drivit vår rätt till att leva utanför buren i flera år, kan jag känna mig fri och öppen. Mycket beror väl på att jag omger mig med sjukt bra personer med varmblodiga hjärtan. Har varken harft ork eller lust  att bry mig om folk som inte har någon känsla för kärnkärlek och indirekt dumförklarar sig själva. Fast det var ju förstås innan jag hittade retorikgöran.

Lite kort om göran: Hamnade lite fel i livet och stötte på kyrkan. Tidigt 80-tal? Sen blev han blöjtvättad av kristendomen med alla dess förvrängda syner på livet. Senare hittade han till kristdemokraterna som är sveriges bästa skämt på bästa samlevnadstid. Senare röstade diverse småborgeliga hemmafruar och a-kassesvenssons honom till regeringen (??) Mycket nöjd. Göran vill ha kvar de principer äktenskapslagen grundar sig på och vad den innefattar. Man-Kvinna. Lilla göran mannen. För tillf'ället är han sveriges socialminister (!) Har hand om barnpolitik och ekonomisk familjepolitik med mera. Retorikgöran. Hur och varför vill vi ens blanda in honom i kärlek och folk som bara vill gifta sig? Ge mig något vettigt svar att ta i. Tack.

Vill du maila lillgöran och berätta hur dum i huvudet han är? Klicka
här.

honeypaj du ger mig hundrafyrtio


Nöjesfältet tomt. Nöjesfälten stängda.
Folkets musik som bloddroppar i mitt motorhuvud. Tystnaden mot glaset. Framåt. Vi åker söderut. Tre filer. Längs bullerstaket och svidande katalysatorer pratar vi. Om något större. Om något annat. Mot. Förbi höghusens städdagar, långsamma åkrar, hundratusentals höbollar. Lastbilarna har släckt ljusen och löven stimmar regn över sovande arbetarklass. Jag tar solen i handen och lägger den vid din högra kammare. Varsamt och genialist brutalt. Vi somnar. I 140. Falkenberg och mentaliteten. Vid havet. Vid stranden. På åkern. Vi tänker större nu. Eller hur honeypaj?

i det tysta


Titta vilken fint projekt! Klicka
här doh.

styrsö


Titta vad bra man kan vara när man kommer från styrsö.

tappad ork

Janna, jag missade Emil Jensen igår. Inte ok någonstans. Och till råga på allt missade jag Ladyfest på Henriksberg. Orsaken? Har gått upp 3:45, jobbat till 16:00 två dagar i rad och dött av trötthet. Men gårdagen blev ändå fin, frosskväll med gabbi. Det är bra.

caught a growing cold

Det var längesen någonting faktiskt var bra när band och diverse strövare beskriver sin musik som Indie / Alternativ / Experimentell. Därför är det ett lyckligt hjärta som bultar när man till och med kan ladda ner My Closest friends musk från hamsidan. Seriöst. Hur ofta är ett band bra med den beskrivningen?
 

entreprenera mig mera


Fick precis mail
från Navid Modiri. Tänker fortfarande att han bara ska skriva och inte sjunga men jag gillar entreprenörskap så det är okej. Andra entreprenörer som jag tycker om är folket bakom
vänder sig om. Kan man få äta, sträckläsa, skaffa söndersprängda läsögon över all bra litteratur som man kan hitta där? Hittade föresten ett kvitto från en sushirestaurang i prag. Notan på 1024 tjeckiska kronor. Vilket i och för sig är dyrt för sushi men ändå billigare än det ser ut. Visste ni föresten att Czech Republic is a pluralist multi-party parliamentary representative democracy.

öliv, syster, mat. kan vara bra?

Vi går den långa promenaden runt ön. Grågrått hav mot knallblåa ögongnistor. Jag tänker på Sally Bauer och engelska kanalen. På längtan och dragningskraften i oss. Att bli. Att älska. Att tråna. Min syster skjussar mig över halva ön i bäcksvarta havsbryn för att jag är hungrig. Vi äter kebab på en brygga. Ser ingenting. Hör allt. Havet brusar i oss alltid. Kramp i benet och kärlek i hjärtat. På den andra ön. Allting är inte tillgängligt här. Stress i våra hjärnkammor. Tillgängligheten runt hörnet. Havsbruset äter mig. Naturen tar mina krafter. Min syster är delen i mig som sitter fast alltid. 












Hej Mirjam

Senast vi sågs var oavsiktligt på Way out West förra året. Därefter någon enstaka gång i sthlm, i lördags på gs2h och över smoothien igår. Hur lyckas man inte ses oftare? SKärf´pning!

missuppfattningar i mellansverige

Darwin hävdade inte att det är den starkaste som överlever. Kliar sönder lösskägget på folk som fortsätter använda denna missuppfattning som terapi i diverse rosa bloggar. Vad han menade var snarare ”It is not the strongest of the species that survive, nor the most intelligent, but the one most responsive to change”.

baltimore för tre dagar sen


när jag hittade hit...

...är det hjärnan och handlederna. Ständiga oro. Är paranoid. Tunga regndroppar mot pannan. Mot vindrutan. Snölöv mot landet. Gröna ängar på proteinsoja. Kanske genmanipulerar jag känslan av tre bilar bakom. Det känns tungt av koldioxid i blodet. Utan mönsterdjup rullar vi långsamt genom skogar och nedbrända gitarrsträngar. Av alla träd i skogen väljer blixten hans hus. Fotografier brinner, saknad brinner, röda gitarrer och gevär att döda med smäller. Andas tungt och sirener i skogen. Regnet dämpar glöden. Gula, röda och oranga eldar. Sjöar och morotshjärtan. En gång såg jag roslagsbanan i någons ansikte. Jag ser vägstreck i pannan nu. Det är mer bestämt. Mer definitivt. Parachutes som ljudväggar mot polyestersäterna. Nära asfalten. Alltid med ena ögat i vattnet. Jag slickar på din kind. Du är salt. Mer än vad man kan tro. Nyansen av ditt skratt i mitt hjärta. Långsamma snabbgående mänskliga fordon tar oss till världens vackraste platser. Sverige och trädtopparna. Mossan mot mina tio år yngre händer. Tjugohundratal och ensamheten. Som försvann. Oron som fanns kvar.

min stad

Göteborg i ett lövtäcke. Det luktar av lördagsnätter, skräp och korvgubbar. Kylan borrar sig in i varandras näsor. Det är sol på kusten och vinden sliter i våra vardagssysslor. Mörkret är kallare nu. Skräpet ligger kvar, kebabkötten snurrar och jurassic park lever än. Min stad är näsornas stad om hösten. I flera timmar låter jag mina fötter släpa längs trottoaren. Kylan tränger sig mot bröstet. Luften är salt och torr och den borrar ett djup i mina ömma minnen. Tänker på stora tekoppar, systemkameror och yllekoftor. På vagnen går en sinnessjuk. Hennes passion glöder, hon skriver, blad efter blad. Knöcklar ihop ena handflatan med randiga papper i. Ord som ingen lyssnar på. Göteborg på andra långgatan, vidare mot majorna med släpande fötter. Staden på fryst lera. Staden vid havet. Jag är påpälsad och yvig, vilsen och matt. Sjukskriven också. Men det är det där med näsborrar. Luftrörsförfrysning och torrhet i halsen. Stekos och förfrysta kindben. Det är något speciellt. Lukten och minnet.