M 350 som var som förr


Googlar på mitt namn och hittar som vanligt diverse spännande saker. Här är en bloggsekvens från tjugohundrasex för gp. Tycker att det är ungt, bombastiskt, löjligt och alldeles underbart. Den här bloggen skrevs på detta sätt innan jag blev av med alla hjärnceller och fixerad av guldpengar. Det är synd. Och svårt att ändra på.

Fredag 14.45


Styrsö hjärta mig

Allt är nästan sig likt. Människorna blir äldre, krogen har bytt ägare, de gräver en grop bredvid bryggan, samma folk i kassan, i biblioteket, vid landgången och på gränderna där jag går.

Bara några timmar kvar till landning för Discovery. Vädret måste vara klart för att det ska lyckas. Ica-affären står kvar och vattnet är grått mot asfaltsplanen när vinden slår i masterna. Jag går av landgången, ställer mig
på en ö och andas salt och fuktig dis. Tillbaka där jag började. Det är som att öppna Indesign när man inte använt det på länge, som att skala en apelsin i mörker, som att gå i sömnen. Man är van. Jag känner mig trygg. Det
kräver anpassningsförmåga och planering för att bo en ö, jag har inget av det. Men tack ändå för att det finns en plats att andas ut på.

Allt är nästan sig likt. Människorna blir äldre, krogen har bytt ägare, de gräver en grop bredvid bryggan, samma folk i kassan, i biblioteket, vid landgången och på gränderna där jag går. Optimismen om tiden är som ett
vilande täcke bredvid vinterbadarna, badplatsen, cykelparkeringen och de där blåa nyanserna som täcker horisonten. Välkommen hem, är du hungrig? Andas.
Att jag alltid blir så blödig och nostalgisk när jag kommer tillbaka till den ö jag växte upp på.

Några timmar kvar till landning, det finns de som åker bil, de som bor vid havet, det finns trettonvåningshus, politiker som säljer aktier, teaterföreställningar och drömmar om större städer. Men här kan jag andas.
Med bara några tusen ögon och en trygghet som är svår att hitta någon annanstans. Så är jag för ung eller sluter jag ögonen för fort? Är det hjärtat som brister eller akustiken i luftrummet som gör att jag att jag ens
skriver det här? Är det nikotinet i regnet, korten i albumen, vägarna man går i sömnen som gör att man alltid återvänder till den plats där allting började?

Torsdag 14.05
Vi springer längs Göteborgs gränder och jagar papperslösa och förlorade taxichaufförer. Jag får tonvis av högskolekataloger i handen, broschyrer och papper som fanor över livet. Bert Karlsson ger ut en bok som han originellt och spännande kallar Mitt liv som Bert Funderar nästan på att läsa den. Jag får ytterligare papper.

- Vad ska du plugga?
- Ehh, jag vet inte. Jag tar det mest som det kommer, någon kurs kanske.
- Nej men alltså vilken program ska du gå?

Ögon ploppar ut. Jag vet inte och jag blir så trött på att man måste veta. Hur kul är det att ha ditt liv helt uppstagat? Ovissheten i min framtid är medryckande, tom och drivande. Skulle nog somna om jag visste vilket yrke jag skulle dö med, vilken skräddarsydd utbildning jag skulle kirra eller vid vilken ålder det skulle ploppa ut en unge. Tystnad. Om femton dagar åker jag med en vän till ett land vi inte känner. Vi har en biljett och 55 liter utrymme till det jag tror kallas livet. Framför oss ligger trettiosex miljoner ögon och vilar. Det är helt vilt, naivt och fascinerande. Det kan hända vad som helst. Ögon spärras upp.

Mina nervimpulser har satt sig i tänderna. Vi jagar människor och försöker springa ikapp vår egen planering. Somnar vid ratten. Dreglar över snabbmatsindustrin och köper kravmärkta bananer. Jag betalar åttiofem spänn för en dålig film som Borat. Någon skrattar i just den minut som Anna Sjödin skyller på ledarskribenter, som en elefant i Indien skjuts, en väg i Sverige spricker, en buss i Kina välter och en pojke i Sudan svälter. Allt kan verkligen hända.


Onsdag 15.00
Jag ser ett gäng svartklädda, en man i kostym, en kvinna som spelar gitarr utanför Apoteket, jag ser en mamma med en hightech barnvagn. Direkt söker jag med blicken över folket som går mot mig. Letar efter offer som jag kan lägga på mina små hyllor, i mina fack. Jag vet precis hur de är, jag vet precis vad de säger när de kommer hem från jobbet, jag vet hur de ser på mig och vilka sorts julklappar de ger bort.

I Faktum läser jag regeringen bör utreda hur vi på bästa sätt kan bevara det kulturella arvet som finns i den kristna sångskatten. Det är ett utdrag ur en motion som några kristdemokrater lagt fram. Min fördom stämmer.
Fördomar är en del av oss och sjukt nog förenas vi genom våra fördomar, vi skrattar tillsammans, vi hittar något som vi gemensamt kan kämpa emot, vi har något att prata om. Äntligen. Det är okej så länge vi är medvetna om att vi gör det och att det inte går ut över någon annan än oss själva.

Jag sitter i en förort som jag för ett år sedan inte hade en tanke på att åka till. Mina fördomar är som trädstammarna till träden, som kvistar mot vår panna. Brytbara. Det finns pokerjättar, reklamaffischer och traditionellt Svenssonliv. Skogarna i norr som möter rasrisker i väster. Någonstans bakom svenska rader av likadana radhus gömmer sig en människa. Så länge du vågar möta dina fördomar utan orden på läpparna, din föreställda bild i tanken så är allting fortfarande möjligt.


Tisdag 10.00
Plastpistolen är så mycket mer än en plastleksak, den är en spegel av vårt samhälle.
På tv:n ser jag en maskerad man skära av en kvinnas huvud, han sågar av armen med en motorsåg och tittar in i kameran. Först mår jag illa. Tittar bort under sekvensen. Sen efter tre fyra snabbspolningar på polisstationen glor jag som ett fån och dricker mitt kaffe när han sågar och ser brutal ut.
Jag ignorerar omedvetet det faktum att jag bevittnar ett mord som tjugohundrasex faktiskt skulle kunna vara verkligt. Det är sjukt äckligt, psykiskt stört och totalt onödig tv. Ändå kan jag inte gå ifrån, det är ju spännande när FBI letar efter mördaren. Helt avtrubbad sitter jag som en tjugohundratalsmänniska och stillar oron i mina ögon med något som inte är verkligt, något som inte alls är likt min vardag. Något som inte händer på
riktigt. (?!)

På vagnen ser jag en liten pojke leka med en plastpistol a la 15 spänn styck på BR. Han siktar mot mina ben, omsorgsfullt, PANG! skjuter. Jag får luftkulor på mitt ben, det gör ont i hjärtat. Jag blir arg på honom, trots att jag vet att det inte är hans fel. Han vet inte innebörden av de luftskott som träffar mig. Jag tittar på föräldrarna. De läser tidningen och tittar ut på folkmassan som väller runt vagnen, runt lunchtid. Är de verkligen medvetna? Har de aldrig fått ett hål i hjärtat av sonens luftskott? Jag bläddrar i tidningen.

Över lunchtid. Vid det här laget har pojken skjutit minst fem personer på vagnen. Jag undrar om de också känner att det svider i hjärtat. I England har polisen anhållit en 37-årig man för morden på fem kvinnor i Ipswich.
Förra julen fick den lilla pojken en plastpistol i julklapp, en plastpistol med luftskott som dödar mitt och mångas hopp om framtiden. Vad blir det för
klapp den här julen?


För att ignorera amerikanska tv-serier:
1. Lyssna på svenska visartister:
eMiL Jensen, Lisa Ekdahl, Lars Winnerbäck, Moa Garnwall, m.fl.
2. Lyssna på svensk peppreggae, typ Svenska Akademien, Kulturation, USCB
Allstars m.fl
3. Ge inte ditt barn något vapen! Även om det är i plast och inhandlat i en
leksaksaffär mitt i city, så är det så farligt.

Måndag 12.30
Jag rullar en melon längs kullerstenarna som breder ut sig framför våra frostskadade nästippar. Det är kallt men inte så mycket mer. Vi har en tomt på 300 yards. Vi har ett köpcenter lika stort som fem fotbollsplaner. Vi har höghus med börsnoteringar för dagen. Vi har staket som gränser mot varandra. Ditt och mitt. Vi har lyckopiller.

Vi har inget av det.

I staden finns allt vi behöver, eller? Jag trillar på en jazztrumma, söker mig till faktumförsäljare och lever på skräpmatsindustrin. Vi har mycket, vi har för mycket val.

Är det inte allra finast när vi kan se en räls som tar oss framåt i någons skrattgropar, när vi kan se kärleken i ett litet hotellrum i Brooklyn -93 eller när vi inser att bilen som tar oss någonstans är så mycket mer än vår tomma gräsmatta på 300 yards. Vårt köpcenter är lika stort som fem fotbollsplaner. Våra staket som gränser mot varandra. Ditt och mitt. Våra dyra lyckopiller. Jag tror på allvar att en kvadratcentimeter av just det är så mycket större än en stad som New York.

För vad är en liten bil när det finns höghusfönster
och rutor som passar in i
alla rektangelformade vykort
jag skickat från Prag

Tankarna går ljumna när isen smälter
och långsamt suddar du bort det där röda från dina naglar
vi andas frosttippar från varandras näsor
i en stad där husen är mer än bilar
och små rektanglar

Man ser allt i suddiga proportioner
fötter möter den vita heltäckningsmattan
senapsgula väggar
ditt nyfärgade hår lyser av vår nyfärgade
känsla av att kringgå
rundgå en stad som är så full av liv

Vi vill ha stillhet vi ville ha
tändstickor utan lågförmåga
dans utan känsla
försummade blickar på ett nattklubb
du är antingen fet
eller asocial

Du tar dina stövlar på dig
somnar på tröskeln
mellan
balkongen och elva kvadrat av rivna tapeter
jag tänkte

vad är en liten bil när husen är så stora
vad är ett litet hus när du sover med mascaran på

(jag tänkte
roslagsbanan skulle sitta fint som en
kanal över dina leende skrattgropar i sömnen
mest för att resan skulle bli vacker)


Fredag 09.10

Engagemanget hjärta mig. A som i Adam. Adam som i Begynnelsen. Begynnelsen som i Bluff. Tusen fingrar ilar i mig. Jag har sett för många missbruk och oengagerade unga ögon sitta och kamma in typ tolvtusen i månaden på bidrag. Själv sliter jag på posten tills dagarna ilar om mörker och får ut typ hälften. S som i Skräckexempel. I slutet av augusti gick Rockys kontrakt hos en stor klädkedja ut. Arbetslöshet följer. "Du kan inte få några pengar trots att du har betalat in till alfakassan i mer än sex månader. Du har ju inte fyllt tjugo än." Säger en butter terminator, typ en Bush i för taskig lön, en kille i kostym, för vita tänder på ams. Trött i ögonlocket, världen gå under.

Hej Regeringen! Jag är en brud på nitton vårar, jag har inga pengar att köpa mat för, kan ni skänka lite av era löner till stormen i mitt hjärta? Kalabaliken i mitt liv i en ryggsäck och ängslan i min vänstra lunga? Era föregångare hade ett så konstigt system. Tror ni att ni kommer att lösa det genom att dra ner på a-kassan och ta bort förmögenhetsskatten? Jag kanske strimlar hopp och samlar på delarna.
Rocky fick inga pengar från alfakassan, medan andra som inte har jobbat ett skit bara kan kamma in cashen så fort de fyller tjugo och kan visa upp en månads sammanhängande arbetstimmar. Jag tror att vi skulle kunna ha en bra jobbrelation du och jag regeringen, jag skulle få jobb, du skulle ge mig valmöjligheten att välja vilket av de nya underbetalda jobben jag vill ha. Det låter väl bra? Aight.

Snusmumriken, Fredrik Reinfeldt och Wanja Lundby-Wedin tar en promenad i leran som täcker våra gräsmattor. Det enda som är bestående är förändring. B som i Beundra. Jag beundrar engagemanget och drivkraften hos er som var på Gustav Adolfs torg igår kväll. Det är många som förtjänar sin stämpling, verkligen, men det är också många som inte gör det. Ams som i Pms. Engagemang som i styrka.

Engagemang som jag beundrar;

1. Attitydredaktörer (och folk bakom) för ett sweet engagemang, fixande och donande inför attityds 10-årsjubileum.
2. Min egna (och Vickys) torra dans på scenen under just denna tillställning.



Torsdag kl 12.01
Min rabatt är översvämmad, fimparna, det avflagnade taket och floder av små löv rinner längs sandlådan, en dam med en grå pudel söker skydd under nedsparkade glasrutor. Jag går förbi en tatueringsstudio. Man kan köpa permanenta brudar på armen för några tusenlappar. Känns rätt absurt.

Det är final i Top model. Tyra Banks är gravt allvarlig. Vem vinner det stora, stora kontraktet för sminkföretaget? "Åh det är det här jag har kämpat för hela mitt liv(girlfight och skitsnack, blabla)" Spänningen är
olidlig. Deltagarna har plågats med den ena jobbiga plåtningen efter den andra. Det roligaste med programmet är bortsett från Tyras gravt allvarliga ton i allt hon gör, är att allt och alla försöker få oss att inse att
modelljobbet är det svåraste man kan göra. Och dessutom det viktigaste man kan göra för hela världen. Är inte det sjukt bra tv? Så fånigt, skevt och alldeles underbar dålig underhållning. Mina ögon ploppar ut av total njutning, tv, tv, tv! Somnar på soffan. Tänker på alla små sockersöta
ansikten som tar programmet på seriöst allvar (kanske bara är Tyra & c:o som gör det i och för sig?) Katastrofala följder och modellglamourisering väntas i vår högra axel. Bulimin ökar. I New York bävar polismästaren för graffititurismen samtidigt som sexturismen sprids och sätter sig fast som polonium gör på alla gator och torg i min nya hemstad.

På vagnen spelar ett gäng dragspel samtidigt som de sjunger uttjatade julsånger. Vi andra på vagnen klappar händerna lydigt och lamt efter varje låt. Pulsen ökar. Tv-apparater slängs ut genom höghusfönster. Tyra ler, tappar klacken och måste tyvärr ta om en bild. Livet kan inte vara värre.

Igår kväll besegrade svenska damhandbollar de spanska och allt som behövs för en semifinalplats är vinst mot Frankrike klockan 16:00 idag. Att besegra Spanien är svårare än att vara modell, I guess, definitivt mycket mer värt i alla fall.


Onsdag 10.15
På tv4as förkväll ser jag ett inslag om granar. Det är olika formgivare som har fått designa sin egen gran, någon har sprayat den rosa, någon har prytt den med fyrahundra rosor och någon med små shoppingbagar (haha!!). Hemma har
jag några grankvistar i en vas. Inget mer. Julen finns hos mig ändå, äter god mat, andas med ledigheten och umgås med de flera ögon jag känner. Köper inget, just för att det inte är nödvändigt.

Julhypen ger min rynkor. Företag tjänar pengar på dig och det du tror hör till julen. Den enda som inte tjänar på det är du. På ekonominyheterna säger hon i rött att människor lånar allt mer pengar till julklappsinköp. I Lövgärdet mördas någon runt tjugo, i Bagdad sprängs människor i luften och samtidigt läser någon digitala sagor för barnen på fritids. Pengar rullar in, andas.

Drar handen i tjugomillimeter och en mosad flytande tidningsmassa. Andas.
Jag skiter i om julen är en tradition, om Jesus föddes eller vilka sorters julkulor du bara måste ha. Har ledsnat på klyschan, ångesten, pengaförlusten, köpehysterin och falsk omtänksamhet som kretsar kring en tradition som egentligen handlar om kärlek. Det är ju gratis.

Anna berättar om hennes granne som har en stor uppblåsbar tomte i trädgården under jul. Glöggen smakar för sött. Andetagen blir tyngre. På stan ser jag stressade kappor, för tunga kassar och en ström flackande blickar som vandrar längs en hamngata, långt från den snö som skulle övervinna regnet.
Tänker på hur jag missade Balkan Beat Box för Spank Rock på Roskilde tjugohundrasex. Tänker på hur vi kommer att överleva julen tjugohundrasju. Väntar på explosionen.

Istället för köpehysterin; Ha knytkalas med dina vänner, din familj och alla dom känner med mat, sång och peppmusik som balkanbeatbox.com eller
http://www.matisyahuworld.com/discography.asp



Tisdag 09.15
Tänker att man står i cirkeln, jag har allt jag vill ha i väster, någonting i söder men ändå går jag åt öst. Den femte januari flyttar jag till östra London. Norrut lämnar jag keramikutställningen, Casino Royal och en tiggare
med Hammarbyhalsduk. Tänker på löneskillnaden mellan en herrspelare och en damspelare i den brittiska fotbollsligan. Den är typ lika stor som alla Sveriges tidningars översvämning av "herr-ful-och-slanks" rymdfärd. Den är gigantiskt onödig.

På stan ignorerar jag julfanatikerna, inbillar mig istället att jag blir frisk min förkylning av havsluften, att jag fortfarande står stadigt i cirkelns rötter, att jag står still på en gata som är så full av jäktande
cowboystövlar, homofoba ansikten och oekologiska enlitersmjölkpaket. Jag har ett par stadsbojeans och ett par stadsboskor. Anna ska aldrig bli en stadsbo. Jag har tydligen blivit en. Läser i Västervikstidningen av någon
anledning, "Anpassningen har lyckats. 1700-talets demarksfågel har blivit stadsbo. Och den kommer att tacka för alla vinteräpplen med sin virtuosa sångarkonst i vårkvällarna." Jag tvättar mina skor i en centrifug utanför stan.

Snuddar på alla länkar till repriser av musikbyrån på webben, det handlar om San Fransisco, Myspace och genombrott. Allt hör ihop. Tänker mig att jag är en påtänd Kate Moss och packar ner mina skivor i en Ikeakartong från
80-talet. Det skär ett skavsår i den delen som rymmer alla texter. Sanden rinner från mitt öra. Det är översvämning i stan, det blåser från väst, dagarna närmar sig öst och jag har en, två, tre banankartonger med skivor som minnen från mitt bröst. Cirkeln är sluten.

Saker att göra när det är översvämning;
1. Lady Sovereign Fiddle With The Volume (Ghislain Poirier remix)

2. http://www.youtube.com/watch?v=sGKJcayVXU8

3. Musikbyrån ikväll 19:30 (Love Atmosphere)



Måndag 15.15
Både topp sex, fem och fyra består av ålande, inoljade smällsöta brudar. Jag läser om Kosmisk hjortronsmoothie, i rymden behöver man äta ganska tjocka drycker för att det inte ska bli något spill. I musikbranschen måste man ha ganska lite kläder på sig för att man ska kunna tjäna några extra tusenlappar. Jag blir så trött på det. Först tycker jag synd om Mariah Carey, du har blivit lurad av någon överkåt instabil producent! Det är inte heller ofta man råkar klä av sig till en hudfärgad bikini under vattnet. (Mariah Carey har ledsnat på att bli förknippad med porrstjärnan Mary Carey). Sen tycker jag att Ashanti ändå är lite snygg när hon ålar sig framför en man ute i djungeln. Sen blir jag arg på mig själv för att jag inte stänger av tv:n. Den här sortens tv passar kanske en tankeslös bakisdag men seriöst vi är värda så mycket mer genomtänkt, två steg före och bra musik. Slår huvudet i väggen.

Jag hör två unga tjejer på vagnen säga att han bredvid, uppenbarligen en polare, inte får titta på dom. De har inget smink och det är tydligen jobbigt att folk tror att man ser ut sådär. "Tänk om han ser oss utan smink, fniss fniss." De tittar in ut genom glasrutan när de pratar med honom.

Linda Skugge skriver i sin blogg "Säg efter mig nu, sötnosar: Ni är bra! Ni är söta. Det finns inget så sött som pubbetjejer med alldeles för mycket blå ögonskugga och utan mössa fast det är minusgrader." Visst småler man åt tjejerna på vagnen, åt allt de gör. Frågan är om detta beteende bara är en "pubbig" fas eller ett resultat av den allt mer skeva musikbransch/kändisvärld/producenters-åldersnojagoja, eller ett världsallt som på många sätt håller på att tappa greppet. Välkommen!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback